Att lära fantasin busa (Öland)

Kunde inte ha valt en bättre dag för en Ölands-resa. Årets vackraste dag att besöka Sveriges minsta landskap. Fast för att vara litet är Öland i största laget. Behövs mer än en dag för att uppleva ens en skärva av ön.

Jag ville se Borgholm och Solliden, ja det vill väl de flesta ölandsbesökare. Slotten ligger grannar med varandra och har du inte bil är buss via Ölandsbron bästa sättet att ta sig dit. Det är bara att stiga på i Kalmar C och av vid Borgholms Slottsruin och bli inte avskräckt av de nästan två kilometerna du måste gå efter det. Sollidenvägen är en fin promenadväg.

Det var hett. Riktigt hett. Över huvud taget ger Öland sydligare vibbar. Kommer särskilt ihåg kryddlukten och den helt annorlunda floran mot den jag är van vid både hemma i Stockholm och Ångermanland.

Det är en väldigt flack natur med gärdesgårdar av flata stenar, som staplade dubbelmackor. Marken är mest kalksten och många av blommorna som växer här finns också i till exempel Spanien och Frankrike.

De kör guidade turer på det 900 år gamla slottet men vill du gå själv kan jag rekommendera appen, Borgholms slott - Uppgång och fall. Det finns också en utställning inne på området.

För att komma till Solliden är det bara att följa vägen. Det slottet har funnits sedan 1906 och var Drottning Victorias sommarställe.

Du kan inte gå in i det för det är fortfarande en privatbostad men det mesta av slottsparken hålls öppen nu för tiden. Det är ett riktigt Eden, fylld med skulpturer och här firas Kronprinsessans födelsedag varje år.

Önskar att jag hade kunnat visa fotona för min farmor som själv var skulptör hela sitt vuxna liv. Att jag kunnat fråga henne vilket konstverk hon gillade bäst.

Min favorit var "Pumpa" av Hans Hedberg. Det är den vid foten av Hagaprinsessornas lekstuga, men jag är nog rätt partisk där. Hedberg föddes i Örnsköldsvik så jag såg mycket av hans konst de åren jag bodde i stan.

Enda besvikelsen på Solliden var att kroppkakorna var slut för länge sen när jag kom dit.

Åker ni hit någon gång, tro inte som jag att Ölands kroppkakor säkert är som Grännas polkagrisar - till salu i vartenda gathörn.

Det är helt fel.

Arontorps Kroppkakor & Mat har fullständiga rättigheter. De distribuerar till varenda mataffär i hela Sverige men vill du beställa den äkta, öländska kroppkakan från en meny är det Torslunda 102, strax öster om Färjestaden som gäller.

Ja, och så Solliden förstås.

Jag hann med Capellagården också, som jag inte ens visste fanns när jag kom hit. Det är en skola grundad av Carl Malmsten 1960 och ligger i Vickleby, på södra delen av ön.

Här kan du utbilda dig inom textil, möbel, keramik och ekologisk trädgård. Capellagården är nästan helt självförsörjande och bedriver ekologisk odling av äpple, päron, plommon och körsbär.

Var ordentligt trött i benen vid det laget och satte mig i Trädgårdskaféets uteservering i växthuset för att pusta ut lite över ett glas rosélemonad och bara skriva.

När jag gick i gymnasiet frågade vår svensklärare oss en gång,

"Föds man till författare eller är det något man blir?"

Att man ens ställer den frågan hänger väl samman med den gamla romantiska idén om författaren som det oförstådda, ensamma geniet och att skrivande minsann inte är något man kan lära sig.

När vi fick den där frågan sa jag direkt nej. Det handlar inte om några medfödda egenskaper utan om miljö. Även om du börjar krita och kladda ner berättelser så fort du kan hålla i en penna så är det fortfarande miljöbetingat.

Och till största delen är det nog så. Men på senare år har jag börjat undra mer och mer. Varför vissa dras till just ord medan andra inte gör det? Är alltihop bara tillfälligheter?

Du kan ha anlag för att bli en lysande skidåkare. Som Gunde Svan eller finländaren Juha Mieto som båda föddes med ovanligt stor lungkapacitet. Du kan ha anlag för att bli en lysande musiker genom att ha fötts med absolut gehör.

Kan man ha anlag för att skriva?

Stephen King började skriva science fiction-noveller och "suspence stories" när han var åtta-nio år och började skicka in till olika tidskrifter och magasin från tidiga tonåren.

Senare en dag när han var uppe på fasterns vind, hittade han en gammal låda med saker som tillhört hans pappa. Pappan övergav familjen när Stephen bara var två år gammal och de såg honom aldrig mer.

Men trots att Stephen inte alls kom ihåg honom hade de ändå någonting gemensamt. För den där lådan visade sig vara full av gamla refuserade manuskript. Pappan hade skrivit science fiction och suspence-noveller han också och försökt få dem publicerade. Något som Stephen inte hade en aning om när han själv började skriva.

Ett av mina tidigaste barndomsminnen var från stugan hemma i Ångermanland när jag fick pappa att läsa en av sina dikter högt. Han skrev en del poesi när jag var liten. Jag var åtta då och hade kretat ihop fruktansvärt felstavade sagor i en två-tre år. Gjorde jag det för att jag såg honom skriva? Kanske. Kanske var det bara ett behov som vi båda delade.

Och behovet att uttrycka oss, att vilja lämna något efter oss är väl bland det mänskligaste som finns?

"Författare är människor som har lärt sin fantasi att busa." (Japp, det var Stephen King igen.) Han menar att det som skiljer de begåvade och de framgångsrika från andra är massor av hårt arbete och studier, en ständig slipningsprocess.

Begåvning är en slö kniv som inte skär något om den inte används med stor kraft. Några få människor får oerhört stora knivar. Det namn vi ger dem är "geni".

Men ingen författare, målare eller skådespelare, ingen konstnär - får någonsin en vass kniv till skänks, och vi slipar med varierande grad av flit och skicklighet.

Författare blir formade, inte födda eller skapade av ett barndomstrauma. Det är ett direkt resultat av medveten vilja.