Idéer är som små barn, man tycker bäst om sina egna (Sala)

Det har spelats in många filmer i Sala. Jag tänker då framför allt på den svartvita eran. Kollar du till exempel Kalle Blomkvist-filmerna, de från 40- och 50-talet, känner man lätt igen rådhuset och smågatorna, kyrkan och den lugna ån med sina broar och björkar.

Nu på senare år har delar av TV-serien Jordskott (från 2015-) spelats in här vid till exempel det gamla kalkbrottet och Pråmån.

Men först och främst är det ju Silvergruvan man tänker på när namnet Sala kommer upp. Gustav Vasa kallade gruvan på Sahlberget för "Svea Rikes Skattkammare". Staden växte fram runt den på samma sätt som Sjötorp växte fram runt Göta Kanal.

Gruvnäringen formade mycket av landskapet. Många konstgjorda sjöar och dammar och gamla farsträckor och gruvvägar som blivit vandringsleder och promenadstråk idag.

Det är en vacker stad, Sala, även i svajigt gråväder. I Stadsparken ordnas Valborgsfirandet varje år och Händels fyrverkerikonsert i september.

Restaurangen Höga Grader mitt i parken är perfekt för den som vill äta (och skriva) eller varför inte ta med egen matsäck och gå till "Lycksalighetens ö", den lilla holmen med utsikt över Ekeby dammar.

Hyr en cykel på Turistbyrån på Stora Torget det första du gör, det är mitt tips. Stan är mycket större än den ser ut.

Ville skriva på Ångbagarn och smaka deras blåbärsbullar men hade otur med öppettiderna. Det var här Owe Thörnqvist skrev schlagern "Dagny" (1958).

Istället blev det stadsbiblioteket och det var verkligen barndoms-déjà vu-känsla att knattra ut all handskriven text på deras stationära datorer på eftermiddagarna.

Ett annat ställe man får hålla lite koll på öppettiderna är Aguélimuseet men det är väl värt ett besök.

Museet invigdes 1962 och innehåller Den Fribergska samlingen - Sveriges största samling av Salasonen Ivan Aguélis konst. Han var en föregångare till modernismen och firar 150-årsjubileum 2019.

Särskilt Prins Eugen var väldigt förtjust i Aguélis konst och såg till att tavlorna kom tillbaka till Sverige efter konstnärens död 1917.

När jag var här hade de ett slags samutställning med Aguélis och prinsens konst. Båda målade mycket landskap, med fokus på ljuset.

Dessutom har museet flera verk av bland annat Carl Milles, Henri Toulouse-Lautrec och Edvard Munch och ordnar tillfälliga utställningar med modern konst varje år.

En bit utanför stadskärnan ligger Måns Ols, ett område vid södra änden av Långforsen. Som så mycket annat i Sala var det knutet till gruvan.

Sjön är egentligen ett gammalt vattenmagasin, ett av många. Man behövde vattenkraft för att förädla silvermalmen och Gröna gången band samman gruvan med staden.

Det döptes efter Måns Olsson Ruvall som var dammvaktare här i början av 1700-talet och så småningom blev området ett slags bad och nöjes och vila upp sig-ställe. Mycket populärt.

Idag drivs alltsammans av Måns Olssällskapet som rustat upp och renoverat bland annat Kallbadhuset som återinvigdes 2011.

Det var svinkallt när jag kom dit så det blev inget dopp i Långforsen. Istället skrev jag desto mer på utvärdshuset där de serverar stans godaste köttbullar.

Det är med idéer som med små barn. Man tycker bäst om sina egna. Det sa författaren Moa Martinson. Och går inte många, ja kanske till och med de flesta, av oss omkring med en berättelse inom sig? En idé som vi tycker vore värd att berätta, värd att skriva ner.

Neil Gaiman säger att det inte går en vecka utan att någon frågar honom "Var får du dina idéer ifrån?"

En ofta tröskad och tröttsam fråga kanske eftersom författare sällan vet varifrån de får sina idéer. Som Stephen King uttryckte det: "I don't know where I get 'em and if I did, man, would I tell you!?"

Gaiman har i alla fall försökt reda ut det och menar att man får idéer genom att dagdrömma, man får idéer av att ha tråkigt, man får idéer hela tiden. Enda skillnaden mellan författare och andra människor är att författaren lägger märke till när de gör det. 

Att få idén är inte den svåra biten, menar han. Den är ju bara en liten komponent av en större helhet. Idén behöver inte ens vara intrigens kärna - bara något att hålla i när man sätter igång. Platsen där man kan börja skapa.

Att skriva trovärdiga karaktärer som gör mer eller mindre som man säger, det är svårare och svårast av allt är processen att helt enkelt sätta sig ner och föra samman det ena ordet efter det andra tills det är färdigt. Att göra det intressant, att göra det på ett nytt sätt.

Idéer är som frön, brukar jag tänka. De innehåller alla löftet att bli en blomma eller ett träd eller en buske men det krävs att du planterar det och vattnar och sköter om det för att det över huvud taget ska bli något.

När det gäller den där första gnistan som tänder till en berättelse har jag nog aldrig satt mig ner och tänkt "Jag vill skriva en roman. Nu ska vi se, vad skulle jag kunna skriva om?" Den bara dyker upp i huvudet som alldeles av sig själv.

Såna idéer, små och stora, kommer hela tiden. De som man alltid tycks få just när man inte kan skriva ner dem. I badkaret, när du diskar eller har släckt lampan för natten. Genom en fråga, en scen, en känsla.

Men lika mycket är idéer medvetet arbete. Jag tänker då främst idéerna inom en berättelse. Efter att man väl börjat skriva på sin "storidé".

De kan hoppa fram som ur tomma luften medan du är ute och joggar men i lika hög grad, om inte mer, är skrivande ett grävande och sållande. Ett medvetet dagdrömmeri. Särskilt om du är mer av en planner. Alltså någon som planerar scener och kapitel i förväg.

Skrivcoachen Rachael Stephen menar att idéer kommer från det undermedvetna. Det är författarens jobb att ta sig ner i det där invecklade nätet av underjordiska tunnlar och gångar i vårt inre och helt enkelt hacka fram dem.

Att vänta vid grottmynningen med händerna utsträckta är meningslöst. Vill du få liv i dina idéer och faktiskt förverkliga boken du alltid velat skriva är det bara att börja gräva.

Och gruvan då? Silvergruvan? Jo, för inte går det att blogga om Sala utan att nämna den ordentligt. Hela området är ungefär 40 hektar stort, eller 800 meter och gruvan består av ca 20 kilometer gångar eller "orter" och nästan 200 bergrum.

Allt det där blir ännu mer imponerande om man tänker på att det här var före Nobels tid. Det fanns ingen dynamit.

Enda sättet att bryta silvret var genom "tillmakning" - en urgammal metod från Antikens dagar där man helt enkelt hettade upp berget med eld om nätterna och sen knackade loss malmen med hackor och brytspett, millimeter för millimeter.

Sala var Sveriges största silverproducent under 400 år och länge den största i hela Europa. Man kom igång storskaligt på sent 1400-tal, men den riktiga storhetstiden var runt 1540.

Sammanlagt utvanns 450 ton silver här tills gruvan stängdes 1908.

Gruvan hade sitt eget skyddsväsen. Gruvfrun. Det var därför bara män fick jobba här nere. Man vågade inte riskera att göra henne svartsjuk och varje gång arbetarna klev ur hisskorgen knackade de tre gånger i bergväggen allesammans. För att visa att de fanns där och behövde hennes beskydd.

Det gjorde vi också, knackade i väggen, när hissen gnisslat ner på 155 meters djup. Guiden berättade att det fanns tre regler här nere som alla måste följa, än idag. Man fick inte skrika, inte vissla, inte svära.

Om du skrek kunde det misstolkas som att du råkat illa ut. (Fast ropa gick bra). Hann du med att vissla betydde det att du inte arbetade tillräckligt hårt. Och den som svor kunde bringa olycka över samtliga. Man trodde ju att man var nära helvetet och svärord kunde locka till sig demoner och onda andar.

Det lägsta schaktet i hela gruvan heter Karlsschaktet på svindlande 318 meters djup. Det mesta ligger under vatten nu så vill du gå ner i gruvan är det Knektschaktet som gäller.

Nivån på "bara" 155 meter heter Ulrika Eleonora Botten. Den är döpt efter prinsessan Ulrika Eleonora d.y. som med änkedrottning Hedvig Eleonora och hela hovet bodde i Sala under pesten 1710-11.

Man trodde att luften här var bättre än på andra ställen och de åt nästan Salaborna ur huset. Deras hovläkare Urban Hjärne fick ett bergrum uppkallat efter sig, Hjärnes sänke, därför att han hjälpte så många gruvarbetare under hela den här tiden trots att han inte var tvungen.

Det finns en underjordisk sjö i gruvan också. Den kom till under en strejk. Arbetarna stängde helt enkelt av pumparna innan de lämnade gruvan så grundvattnet steg.

Christinasjön är full av slingrande gångar och tunnlar och vattnet är så syrerikt att sånt som trästegar och pumputrustning är oerhört välbevarat.

Det var lätt att märka hur tiden gick bara på det ökade antalet snörvlingar.

Ute i solen var det 17-18 grader varmt men nere i gruvan ligger temperaturen på knappt 2 så se till att ha på dig varmt. Och hjälmen!

Ska det verkligen behövas? tänkte jag naivt bara för att en halvtimme senare slå i skallen på lägsta stället med en sån smäll att det var konstigt att hjälmen inte sprack i två bitar.

Och så höghöjdsbanan, ja. För de har en sån också, för den som törs.

Den är spänd över ett område som kallas Herr Stens Botten. Ett gammalt, 30 meter djupt gruvhål som kom till efter ett ras.

Det var många darriga skratt i vår lilla grupp när vi stod där och undrade vad vi gett oss in på. Många "Hehe, vill du gå före? Du kan gå före om du vill."

Min första tanke när jag kikade ut över djupet var Herregud, jag kommer att dö. Min andra tanke var Herregud, jag kommer definitivt att dö!

Men den tredje var ändå att för såna som min pappas kusin som älskar att dingla över bråddjup med ett litet rep om magen är det här rena drömmen och det är ju bara mitt eget fel att jag totalt blockerat att jag fått en släng av höjdrädsla på gamla dar.

Kände mig som Stig Helmer när han ska åka skidor i alperna och varenda en flöjer nerför branten, inklusive ett par småungar och en gammal tant medan han står huttrande kvar.

Bara det att för mig for småungarna fram uppe i trädkronorna och den gamla tanten var en farbror.

Inte blev det bättre av att veta att du inte kan komma ner när du en gång tagit dig upp. Inga exits vid plattformarna eller så. Precis som Fångarna på fortet är det bara framåt som gäller eller så får du räddas efter att resten av gänget klättrat klart.

Till slut tänkte jag i alla fall att Nä, jag klättrade på hustak som liten! Jag SKA upp till den där första plattformen om det så är det sista jag gör!

Gud som mina armar skakade! Det var konstigt att det inte regnade kottar.

Hann tänka medan jag dinglade där i nätet, med blodet dunkande i huvudet att om polisen haffade mig för något och valet stod mellan bötar och det här skulle jag frågat utan en sekunds betänketid, "Tar ni swish?"

Men jag tog mig hela vägen upp och ner igen med livet i behåll. Bara det att jag hade spänt mig så fruktansvärt att jag lyckats sträcka mig i bägge låren och knappt tog mig nerför en trappa under resten av resan.

Om du är osäker på ifall höghöjdsbanor är något för dig, så är mitt bästa tips att du helt enkelt traskar ner till Herr Stens botten och kollar själv.

Den ligger helt öppen, bara några minuter från museet och det behövs inte köpas någon biljett i förväg.

Du kan uppleva Sala Silvergruva vattenvägen också. Fråga efter "Kanotturen" i museets reception eller boka direkt via hemsidan så kan du paddla längs kanaler och dammar genom hela gruvområdet, ända ut i Långforsen.