Jersilds tre tredjedelar (Arjeplog)

Höststormarna viner över Arjeplog. Om en vecka ska det bli snö men än har träden kvar det mesta av sina färger. 90 mil norr om Stockholm - senast jag var på de här breddgraderna var i gymnasiet när vi åkte till Piteå Havsbad på skolresa.

Det är väldigt tomt här nu, mittemellan turistsäsongerna, också för en glesbefolkad ort med färre än 2000 invånare.

"Många hålls ute till skogs," berättar de på Silvermuseet. "Älg- och ripjakten."

Arjeplog ligger i Norrbotten, med utsikt över två sjöar. Hornavan och Uddjaure. Vattnet är så rent att man kan kupa handen och dricka av det. Ville gärna pröva och gjorde nog mitt bästa men det blåste så fruktansvärt och med strändernas alla ostadiga stenbumlingar hade jag att välja mellan att blåsa i sjön eller ta dem på orden.

Det har funnits liv här i 10 000 år, ända sedan fångstkulturerna på stenåldern och polcirkeln skär rakt genom kommunen.

Tre veckor från mitten av juni är det som solen aldrig riktigt sjunker under horisonten och det får mig att tänka på en historia jag hörde om ett gift par som for på semester till "Midnattssolens land" och sedan klagade för resebyrån:

"Vad då midnattssol? Det var ju precis samma sol som vi ser hemma!"

Men också med precis samma sol som hemma är det bedövande vackert (och svinkallt!) här i västra Lappland och överhuvudtaget har Arjeplog väckt många minnen till liv. Av mitt eget Norrland, som känns söderut i jämförelse.

Minnen och fragment av pimpelfiske och skoterresor över isen, Äskja kvartsgruva utanför Ullånger med klassen, lingonplockning med för stora gummistövlar på fötterna.

Sedan hösten 2017 ordnas berättarkaféer här i stan. Det är ett slags skrivarcirkel fast för muntligt berättande och har varit väldigt populärt ända från starten. Hade varit roligt att få komma och lyssna men tyvärr var det inget sånt inbokat just den här septemberveckan.

Istället skrev jag desto mer, på Arjeplogs Viltbutik och Kafé. Där säljer de renfällar och silversmide och deras varma äppelkaka passade bra efter iskylan utomhus.

Vågade mig till och med på "Kaffetåren" trots att jag inte alls är någon kaffemänniska och kolsvart kaffe till på köpet. Tre klunkar räckte för att min ovana mage skulle fråga vad den någonsin gjort mig för ont. Men kul att ha prövat i alla fall.

Skriver båthusscenen just nu. "Urscenen" på det viset att det var den allra första idén eller glimten som fick mig att börja skriva just den här berättelsen.

Jag har pratat om det förut, under bloggresan till Vimmerby förra sommarn. Om hur nyfikenhet kan vara en drivfjäder för skrivandet. Kommer ihåg att jag undrade, i det där allra första inlägget, varför de två barnen (den tredje föll bort) tyckte så illa om varandra och varför de satt där i båthuset och pratade i så fall.

Nu vet jag det och för varje gång jag sätter mig ner och skriver så lär jag mig lite mer. Om deras värld och människorna som befolkar den. Det är ett slags magi som jag aldrig kommer att tröttna på, hur gammal jag än blir.

Jag tror att alla som skriver, i någon mån också samlar. Man lånar ur verkligheten, vissa mer än andra. Det kan vara allt från små detaljer som vilka krukväxter det står i fönstret, till stora, omvälvande trauman som färgar ett helt författarskap.

Barbro Lindgren har lite skämtsamt berättat att hon inte behövde hitta på särskilt mycket när hon skrev "Loranga, Masarin och Dartanjang" (1969) och att hon helt oförtjänt ansetts vara fantasifull för att det i den boken finns en hop urblekta tigrar, en sängätande giraff m.m.

Hon brukade smyga på sin man Bo och deras två söner när de lekte och tävlade och inte minst på pojkarnas farfar som bodde hos dem i perioder.

Gården där böckerna om Loranga utspelas var deras egen. Bassängen också som låg - inte på garagetaket - men bakom huset. Att Loranga bär tehuva kom sig av att värmen i Lindgrens bil pajade så Bo var tvungen att bära tehuva till jobbet den dagen och att han gärna sprang upp om nätterna för att måla om något av rummen och alla möblerna där i grönt eller rött det var också något som Masarins pappa fick göra.

Hon plockade helt enkelt ut godbitar ur verkligheten och vävde in det i sin fantasivärld.

P. C. Jersild har sagt att en bra roman består av en tredjedel "upplevt", en tredjedel "läst" och en tredjedel "påhittat".

Skriver du ditt liv, rubb och stubb bara rakt upp och ner blir det sällan bra, då ska du vara jäkligt bra i så fall. Fråga vilken förläggare som helst. Att skriva väl är att skriva ur hjärtat men också att göra ett urval. Att hitta kärnan och bedöma vad som är relevant för en större allmänhet och vad som är intressant bara för en själv och de närmaste. (Inte för att det är lätt att avgöra alla gånger.)

Själv skulle jag inte vilja skriva en helt igenom självbiografisk roman. Dels för att det som sagt inte skulle bli tillräckligt intressant, knappt för mig själv ens. Men ännu mer därför att jag tycker det låser en som författare; att känna att man måste säga sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen.

De självbiografiska stråken finns där bland sidorna. I händelser och detaljer, replikskiften och omgivningar och i människorna förstås. Men för mig ligger mycket av tjusningen med skrivandet just i att få använda sin fantasi också.

Och få fram berättelsens egen sanning.