Kritikern på axeln (Junibacken)
Den första, riktigt starka konstupplevelsen jag kommer ihåg var från Mannaminne, friluftsmuseet i hjärtat av Höga Kusten.
Mannaminne är konstnären Anders Åbergs livsverk och värt en större lovsång än jag någonsin kan ge. Har hur många minnen som helst därifrån. Min familj var riktiga stammisar där på 90-talet och vad jag särskilt kommer ihåg var deras miniatyrlandskap.
De hade byggt upp Ångermanland och jag försjönk i djup beundran och fascination över skogar och sjöar, vägar och hus i fågelperspektiv. Nästan som när vi stod på Buskberget och såg ut över byn därhemma eller var uppe vid Rövargrottan i Skuleskogen.
Den där fascinationen har hållit i sig så det var inte svårt att gilla Junibacken. För den som aldrig varit där kan jag berätta att nej det ligger inte i Småland utan på Djurgården i Stockholm och är ett slags upplevelsecentrum eller barnmuseum. Inte bara över Astrid Lindgren utan med nya utställningar årligen. Om Barbro Lindgren just nu.
Det var Staffan Götestams idé från början. Han ville skapa ett interaktivt kulturhus kombinerat med teater för både stora och små. Det invigdes den 8 juni 1996 och manuset till Sagotåget var det sista Astrid Lindgren skrev, tillsammans med Marit Törnqvist.
Jag hade älskat att få fara den turen som liten. Men fast jag är vuxen nu så gick det inte annat än att känna en rent barnslig fröjd över de där sanslöst fina sagomiljöerna. Från Madickens hus nere vid ån till Nangijalas gröna dal översnöad med körsbärsblom.
Ja, man kan ha tråkigare.
Berättelsen, mitt eget lilla skrälle, firar ett år nu i maj. Oftast är det roligt. Har en skrivarglädje stark nog att bränna ner skogar samtidigt som det är lätt att känna igen sig i det Game of Thrones-författaren George R. R. Martin en gång frågade Stephen King:
"How the fuck do you write so fast? You don't ever have a day when you sit down there and it's like constipation?"
Jag skrev fortare när jag var barn. Fortare och mer okritiskt. Första "romanen" blev klar innan 16-årsdagen, ett år eller så innan jag fick min första novell publicerad. Fast "klar" är sanning med modifikation. Hade luddiga begrepp om redigeringsfasen när jag var 15 år.
Inger Edelfeldt säger om skrivprocessen att man ska ha som två gubbar sittande på axeln. En av dem är jättefull, han bara babblar och babblar och babblar om vad som helst och han får vilka idéer som helst.
Den gubben kan man släppa lös när man först skriver en text. Sedan stoppar man honom i en låda någonstans och tar fram den andre gubben. Han är en elak skollärare, som säger: "Men det här är inte konsekvent! Det här är inte logiskt! Här är det för mycket."
Du kan se första utkastet som fasen när du helt enkelt ska få fram ett råmaterial, en deg, som du sen kan arbeta med. Så tillåt dig själv att skriva precis vad som helst och hur mycket skit som helst. Skriv klart först och sen kan kritikern få börja dra dig i håret.
