Och inspirationen då? (Tomelilla och Ystad)

Edvard Persson sjöng om det. Fritiof Nilsson Piraten skrev om det. Hasse och Tage filmade det.

Skåne återupptäcks ständigt i konsten, i böcker och filmer, musik och TV-serier och dagarna här i Tomelilla har fått mig att tänka på det där med inspiration. Var man tar den ifrån och vilken roll och betydelse den spelar i skapandet.

Jag brukar tänka att det inte är någon idé att vänta på inspirationen eftersom den redan väntar på dig. Väntar på att du faktiskt ska sätta dig ner och arbeta med texten. Att drabbas av den där intensiva skrivlusten som gör att man bara måste hem och skapa är lite som att hitta en fyrklöver. Roligt när det händer. Händer inte särskilt ofta.

Men att hitta en skrivrutin och sedan följa den, att försöka skriva regelbundet oavsett humör, behöver inte göra det mindre lustfyllt för det. Hur ofta sätter man sig inte med noll inspiration, eller "flow", bara för att märka hur den liksom rinner till när man väl har satt igång.

Jostein Gaarder skrev om det i sin filosofiroman "Sofies Värld" från 1991. Om hur det plötsligt känns som att alla dörrar är öppna och alla arkivlådor är utdragna. Det bara rinner på alldeles på egen hand - och vi kan hämta just de ord och bilder vi behöver. Det inträffar när vi har "lyft på locket" till det omedvetna. Det är det som kallas inspiration. När det känns som om det vi målar eller skriver kommer från någon annan än oss själva.

Själv har jag skrivit mer än någonsin här i Skåne. På caféet i Hasse & Tage-museet till att börja med. Tomelilla är största orten på Österlen och var AB Svenska Ords centrum under 70- och 80-talen. Det var mycket för dem som jag valde att åka just hit. Har älskat deras filmer sen jag var liten och såg "Att angöra en brygga" och "Mannen som slutade röka" för första gången och alla deras filmer hade urpremiär i Tomelilla.

Själva museet finns i tegelhuset intill. "Världens minsta filmmuseum" är inte större än en rymlig garderob och målat i en färgkaskad som skulle fått Willy Wonkas chokladfabrik att blekna i jämförelse.

Museet var Hasse Alfredsons idé från början och varje "Hasseåtage"-film, pjäs och produktion har sin egen glasmonter därinne med stora affischer, filmklipp och ljudupptagningar. Med knallgula lådor att dra ut fyllda med rekvisita från "Ägget är löst" och hemliga spakar och gräsgröna luckor med fotografier och manuskript från "Släpp fångarne loss, det är vår!"

Ystad tar bara tio minuter med tåg. Wallanders gamla trakter. Överhuvudtaget är detta filmernas stad med Skandinaviens största filmstudio och sin alldeles egna "Walk of Film." 

Själv tog jag en stadsrundtur med Ystads Frivillige Bergnings-Corps. Det är Sveriges äldsta frivilliga brandkår vars knallröda veteranbrandbil tar dig både genom stan och historien. Från Stortorget förbi hus byggda så tidigt som 1200-talet, förbi Klostret och genom Norra Promenaden - parken med resterna av den gamla vallgraven.

Det är en vacker stad, Ystad, med sina låga hus i klara färger och smala gator och gränder med namn som Gåsegränd, Sommargatan, Tobaksgatan och Garvaregränd.

Tände ett ljus för min farmor i St:a Maria Kyrka och drog mig sen tillbaka till torget för att skriva igen.

Jag skriver inte varje dag, sju dagar i veckan varje vecka men det går sällan en dag då jag varken skriver eller läser.

För oavsett hur livet ser ut, vilka sorger och glädjeämnen det än för med sig, så är skrivandet något jag ständigt kommer tillbaka till. Något jag inte kan vara utan och förr eller senare börjar jag alltid längta efter det. Med eller utan kilovis av inspiration.

Det är konstigt egentligen. Det finns så många tradiga aspekter av skrivande. Det tar massor av tid och minst lika mycket energi, skapar tvivel, lovar inget, kräver mycket, tär på kroppen, gör dig mindre social och med största sannolikhet får den som väljer att verkligen satsa på det, leva fattig som en kyrkråtta.

Och ändå ger det där ord-harvandet en sådan skrivarglädje - i små doser och stora - att det är värt alltsammans i alla fall.