Skriva mer, genom att pausa (Thielska Galleriet)

Ett vanligt återkommande råd i både skrivhandböcker, på YouTube och sociala medier är att man ska skriva varje dag, oavsett vad.

"Gå upp fem på morgonen och skriv före jobbet, varje dag".

"Ät lunchen på rekordtid och skriv under resten, varje dag".

"Gå och lägg dig en timme senare och skriv när barnen somnat, varje dag".

"Och så ska det gå snabbt naturligtvis. Boken bör vara förlagsfärdig inom ett par månader max, och se till att du skapar en läsekrets också redan nu genom att dela med dig av processen på sociala medier, minst en gång om dagen – varje dag, 365 dagar om året".

Nej, nej, snälla nej! För att citera en älskad barnbok:

"Det är så här, förstår du. Ibland vill jag arbeta, och då vill jag arbeta så rent okristligt. Och ibland vill jag inte arbeta alls. Men folk har för sig att man måste arbeta jämt, och det kan jag inte få i min arma skalle." (Det var Oskar som sa det, i Astrid Lindgrens "Rasmus på Luffen").

Visst kan man öronmärka dagar när man jobbar riktigt intensivt på ett pågående skrivprojekt under en begränsad tid, men långsiktigt kan den som menar allvar med sitt skrivande dra nytta av att se det mer som ett jobb.

"Men är det inte just det man gör, om man skriver varje dag?"

Nej. De flesta jobb, för de flesta av oss, har ju just det upplägget att vissa dagar arbetar du något rent okristligt och vissa dagar arbetar du inte alls. Och även de dagar du gör det, så är det ju oftast åtta timmar, varken mer eller mindre.

Det finns en stopptid, där du sedan pysslar med annat. Och så får du ytterligare tid för återhämtning genom semesterveckor, röda dagar och liknande.

Tillhör du dem som har ett extra krävande arbete där du måste jobba även kvällar och helger, eller kanske har ett dagjobb vid sidan av frilans där det känns som att du aldrig kan vara ledig, ja, då blir det ju ännu viktigare att skräddarsy en skrivprocess utifrån just dina förutsättningar.

En som funkar långsiktigt utan att du tar sönder dig själv på vägen.

Att hitta tid för skrivande i ett redan tajt schema med många krav från olika håll, både privat och på jobbet, är verkligen en lyx och inget att ta för givet.

Därför är det lätt att bli lite … tja, upprorisk när den där prestationskulturen höjs till skyarna.

Andan av att "det finns inga ursäkter", alla kan hitta tid för skrivande, du behöver bara pressa dig själv lite hårdare.

Men en utvilad hjärna får mer gjort. Ju fler pauser, desto mer resultat långsiktigt. Det låter motsägelsefullt och jag trodde inte heller på det först. Det är så lätt att svälja betet som många influensers kastar ut.

Att här ska effektiviseras! Varenda vaken timme tas till vara. Hustle Culture och mindfulness i ett enda hopkok. Allt på dagens To do-lista avklarat och klockan är inte ens 10.00 än!

Och visst, det upplägget kan fungera – om man anammar det under en medvetet begränsad tid, eller om antalet ord eller minuter per dag är väldigt lågt.

Men för de allra flesta av oss är det snarare snabbaste vägen till burnout. Att man överger projektet för månader eller år framåt när livet kommer emellan eller orken och motivationen tar slut.

På samma sätt som man ger upp fysisk träning om man kör på för hårt, för snabbt.

När det gäller att ro ett skrivprojekt i land kan det hjälpa att se på det både som ett maratonlopp och som ren matte. Att man ofta kan komma längre om man skriver, säg tre dagar i veckan under ett år, hellre än sju dagar i veckan i fyra månader, med åtta månaders burnout som påföljd.

Bättre alltså att lägga upp en långsiktig plan där din hälsa kommer i första hand och bokdrömmen i andra. Ge dig själv ett mikroskopiskt mål till att börja med, hitta en rutin som fungerar, kör trial and error och bygg sen på mer allteftersom när blir varm i kläderna.

Sen när du väl har fått in en vana och lägger upp dina timmar som en del av jobbschemat kan det där att tiden är begränsad och måste tas till vara bli en extra sporre.

Om du är hård med att när klockan slagit ett visst klockslag så måste du sluta och får inte skriva  igen förrän på onsdag oavsett hur mycket flow du är i, då kan det fungera som motivation att inte slarva iväg med annat. Ge berättelsen ditt fulla fokus. Det är mycket där mer blir skrivet på kortare tid.

Att du jobbar smartare, inte hårdare. Låt skrivtiden bli helig och anamma tänket: "Jag skriver inte varje dag, men när jag skriver skriver jag oavsett vad."

En annan sak som det inte pratas tillräckligt mycket om i handböcker är medvetna skrivpauser. Jo, att ta en paus och gå en promenad när du har skrivkramp, det uppmuntras ofta.

Och att pausa ett par veckor eller månader när man väl skrivit färdigt manuset så att man kan se på det med fräscha ögon vid redigeringen sen.

Men du vinner också på att planera in medvetet skrivlediga dagar regelbundet, som en del av processen. För att så att säga dra nytta av vilan på två sätt. Genom att du får välbehövlig återhämtning samtidigt som hjärnan jobbar vidare med texten, på autopiloten.

Du skickar liksom ner kapitlet du jobbar med i det undermedvetna så att hjärnan kan fortsätta sin problemlösning medan du solar på balkongen.

Det undermedvetna spelar en mycket större roll i kreativ utövning än man tror. En stor del av vår hjärnaktivitet sker på det undermedvetna planet.

Det är därför det kan kännas enklare att skriva igen efter en paus. Det beror inte bara på att du är mer utvilad eller har fått perspektiv på texten. Du har helt enkelt delegerat delar av jobbet till ditt undermedvetna, som en hink i en brunn, som nu håvar upp pinfärskt material åt dig igen, bit för bit.

Hjärnan älskar utmaningar. Framtida scener är fyllda av möjligheter. När du skriver en bok blir framtida kapitel olösta pussel eller öppnar loopar som hjärnan vill stänga. Det är därför den fokuserar energi på att lösa problem och skapa vettig handling i ditt manus.

När ett kapitel är färdigt blir det alltså en stängd loop och hjärnan slutar automatiskt att lägga kognitiva resurser på det. Inom psykologin kallas tendensen att komma ihåg ofärdiga uppgifter bättre än färdiga för Zeigarnik-effekten.

Det är på grund av den som man kan gå tillbaka till ett fördigt kapitel eller ett gammalt bokmanus och liksom stirra på det storögt. "Har JAG skrivit det där? Hur då? Hur fick jag ens alla de där detaljerna att passa ihop?"

Upplägget med medvetna pauser är kanske särskilt användbart under första redigeringen när du redan "fulskrivit fram" ett mer eller mindre sammanhängande råmaterial.

Testa att skriva skrivdagbok ett tag, identifiera var du oftast "kör fast" och lägg in en medveten paus just där. För det kan vara så enkelt att det som du uppfattar som att du misslyckas eller rattar in i en återvändsgränd egentligen bara är en del av din skrivprocess. Sättet just du jobbar på.

Och går det trögt vid ett specifik moment varje gång behöver alltså lösningen inte vara att jobba mer, kämpa vidare trots motståndet, utan att helt enkelt släppa taget ett tag.

Lär känna din process utan och innan, dina styrkor och svagheter, så att du kan lära dig att simma med din egen ström, istället för emot.

Och försök skippa skuldkänslorna, om du kan. Det tar mer tid och energi att klanka ner på sig själv vid bakslag och piska sig själv till framgång än det gör att bara rycka på axlarna åt en missad skrivdag och fokusera framåt.