Varför skriva? (Kalmar)

Kalmar. Då tänker jag på det där gamla barnprogrammet, Salve – En medeltidssaga, som visades -97 för att fira Kalmarunionens 600-årsjubileum. De hade en slags sommar-adventskalender kommer jag ihåg och blev en jättesuccé för SVT.

Som en reaktion på det byggdes Salvestaden, vid Kalmar Dämme strax utanför stan. En medeltida stad i liten skala där man kunde lära sig skjuta med pilbåge, se tornerspel och gå på gästabud.

Tråkigt nog lades den ner 2011. Tydligen ska projektet ha varit en väldig förlustaffär för kommunen.

Så vill man få sig en dos medeltidshistoria idag är Kalmar slott bästa platsen. Jag tror jag lärde mig mer om denna tidsperiod på de tre timmar jag var där än under samtliga historielektioner i skolan.

Slottet har jättebra, ca 30 minuter långa, guidade visningar med början på borggården och ända in till den inre slottskyrkan. Så det finns gott om tid att fota i lugn och ro på tillbakavägen sen om man vill det.

Allting ligger på gångavstånd i Kalmar. Jag huserade i den delen av stan som kallas Kvarnholmen. Förr var det fattigområdet men idag utgör det stadskärnan med utsikt mot Öland och Ölandsbron.

Kalmar har röstats fram till "Årets Sommarstad" flera år i rad, välförtjänt så, men stan är inte bortskämd med badplatser precis. Fast en liten liten strandremsa finns i alla fall.

För att ta sig dit är det bara att gå om hörnet av Kalmar Läns Museum. Platsen kallas Kattrumpan och har en sandstrand så het att det känns som att gå i en stekpanna.

Vädret har gått från regnskurar till solgass och tillbaka igen. Typiskt juniväder. Stan är så otroligt grön och husen som målarfärger i en ask.

Ta gärna en tur längs Slottsfjärden. Där går kanadagäss på bete så här års och vill man korsa cykelvägarna får man snällt vänta tills fågelklungan bestämt sig för åt vilket håll de ska gå.

Skriva kan man göra på Restaurang Brygghuset. Där utanför virvlar Ostkantens Linedancers med turisterna varje måndag, när det är säsong. Jag också. Inte för att jag kan dansa men man måste ju gå utanför sin comfort zone nån gång.

Det är från den bryggan som Kalmarflundran kör sina turer. Perfekt om du vill se stan från vattnet. Kvarnholmen är ju strängt taget en ö och det går att ta sig runt båtvägen hur fint som helst. Fast du får huka dig ordentligt när ni far under broarna.

Precis som Arjeplog har sin Einar Wallquist, Uppsala sin Carl von Linné och Falun sin Carl Larsson så kan du omöjligt besöka Kalmar utan att höra om Jenny Nyström. Konstnären och illustratören som målade jultomten med röd luva och långt, vitt skägg – ett utseende som då var helt nytt.

Hon föddes här, 1854. Barndomshemmet Jennygården är numera vandrarhem och Kalmar Läns Museum har en stor utställning om hennes liv och konstnärskap.

Är du båtintresserad så har samma museum en utställningen om Regalskeppet Kronan. Det svenska örlogsfartyget som sjönk utanför Ölands kust under stormaktstiden.

Man har bärgat fynd från det skeppet sedan 80-talet, sammanlagt fler än 30 000 föremål, inklusive Sveriges största guldmyntsskatt och största marina silverskatt.

Kalmar Sjöfartsmuseum är ett annat hett tips.

Och när vi ändå är inne på ämnet museer så missa inte A World of Dinosaurs, Europas största (och sorgligt okända) dinosaurieutställning. Den ligger inte i Kalmar, utan tio minuter utanför på ett ställe som heter Tingby Gård – dit man enkelt tar sig med buss.

De 3 500 kvadratmeterna fick mitt inre barn att jubla. Attraktionen är rena drömmen för dinosaurieälskare och grundades 2013 av Roland Wiberg.

De har en bra parkering också. Går inte att missa. Finns ingen matservering tyvärr så se till att äta innan.

Men kaféer och matställen i Kalmar, finns det gott om. Min favorit var som sagt Restaurang Brygghuset, mycket på grund av deras ruggigt goda desserter och ostbrickor färdiga att avnjutas med näsan i anteckningsboken.

Upphör aldrig att förundras över den glädje som skrivandet ger och ändå har jag hållit på med det i tusen år som det känns. Önskar jag kunde komma ihåg när och hur det först började men jag var så liten då så jag minns överhuvudtaget inte en tid när jag inte har hållit på med berättelser.

Fast min första saga som hade ord i sig kommer jag ihåg och första gången jag sa att jag ville bli författare. Det var till farmor och jag var en 6-7 år. Tine som vi alla kallade henne och som ändå var min främsta uppmuntrare hela barndomen igenom svarade:

"Ja, det är det väldigt svårt att bli och svårt att leva på också. Det är fattigt att skriva böcker."

Jag stod tyst en stund, reflekterade över detta och sa sen:

"Jag vill bli författare och RIK!"

Och det är jag minsann inte ensam om.

Undersökningar visar att var tredje svensk vill skriva en bok, drömmer om att skriva en och av olika orsaker.

Göran Hägg säger i sin "Nya Författarskolan" att en grundläggande förutsättning för att ägna sig åt litterärt skrivande borde vara att man drivs av en äkta, genuin kärlek till boken och läsandet. Den enda legitima anledningen.

Det pratar författare om, igen och igen. Att drivkraften till varför de skriver först och främst är just glädjen och behovet att få sätta ord till ord.

Det är ju också den avgörande skillnaden mellan den som vill skriva en bok och den som faktiskt gör det. Inte för att man tror det ger guld och gröna skogar (fast det hoppas man ju ändå förstås) utan för att man helt enkelt inte kan låta bli.

Som Isfolket-författaren Margit Sandemo sa en gång: Berättelserna tar aldrig slut. Jag ser en tavla eller hör ett ljud på teve och så tänds en lång rad av händelser i hjärnan. Jag har aldrig någon plan, berättelsen dyker upp av sig själv.

Jag känner mig alltid liksom dubbelt levande när jag sätter mig ner med mina berättelser. Det bara är så och jag vet att det gör mig till en lyckligare, mer harmonisk människa, om jag får hålla på med mina skriverier. Och det kommer jag göra också, tills jag trillar av pinn.

Som Sylvia Plath så fint formulerade det:

Let me live, love and say it well in good sentences.